Ulmus sp. | Släkte: Ulmus | Familj: Ulmaceae

Det finns flere arter av alm; skogsalm (Ulmus glabra), vresalm (Ulmus laevis) och lundalm (Ulmus minor). De hör alla till almväxternas familj och är ädla lövträd. Skogsalmar kan bli över 20 meter höga. De skjuter inte några rotskott. Frukten är en vingkantad nöt. Bladen är båtformade, omvänt äggrunda med kort bladskaft. De är sträva.  Barken på stammen är starkt refflad och gråaktig. Almen är ett kräset träd och växer i trädgårdar, parker och lundar. Bladen kan förväxlas med hasselns blad (se bild). På hösten bildar hasseln ändå rätt stora, gröna bladknoppar på kvistarna, medan almen bildar små mörkbruna knoppar.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Fraxinus excelsior | Släkte: Fraxinus | Familj: Oleaceae

Populus tremula | Släkte: Populus | Familj: Salicaceae

Aspen är ett vanligt och stort träd. Den har rätt gläs trädkrona och ljusgrå stam. Aspen kan bli över 20 meter hög. Bladen är runda och lätta att skilja från andra buskar och träd. Asp sprider sig främst med rotskott och kan genom dem leva flera hundra år, då nya stammar växer upp efterhand. Trädet blommar på våren före lövsprickningen och fröna sprids strax efter lövsprickningen. Hängena ser ut som små ludna svansar. Man har använt asp vid tillverkning av tändstickor.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Querqus robur | Släkte: Quercus | Familj: Fagaceae

Eken hör till bokväxternas familj och är alltså släkt med boken och kastanjen. Eken blir ett stort träd med åren. Men det tar tid. Man vet att ekar har blivit närmare 1000 år gamla. Bladen är kännspaka och hanhängena är gulgröna, hängande. Honblomman sitter skilt och märket är rött. Frukten, ekollonet, är en nöt. Eken trivs i lundar och på gårdar. Ekens blad bryts långsammare ned än andra träds blad, för de innehåller garvämnen, tanniner. Också själva veddelen är hållbar på grund av garvämnen.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Juniperus communis | Släkte: Juniperus | Familj: Cupressaceae

Enen hör till cypressväxterna. Den har vassa, korta barr, som egentligen är blad. Enar kan bli höga och kallas då för pelar- eller trädenar. I skärgården är de korta och kryper längs bergen. Hon och hanblommorna finns på skilda individer. Den är så kallad dioik. Enens frukter kallas för enbär, men är egentligen små bärkottar. Första och andra året är bärkottarna gulgröna. Först det tredje året mognar de och blir mörkblå. Enen trivs i skogar, på hedar, betesmarker och i skrevor i skärgården.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Ledum palustre | Släkte: Rhododendron | Familj: Ericaceae

Getpors (Skvattram) är ett storvuxet ris, en buske, som hör till ljungväxternas familj. Blåbär, lingon och tranbär är alltså nära släktingar. Getpors har gröna blad året runt. Bladen klarar alltså vinterns torka lika bra som barrträdens barr och lingonets blad. Getpors har en stark doft som man inte kan undvika då växten blommar. Växten trivs på mossar och i kärr. Den blir ungefär en meter hög.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Betula pubescens | Släkte: Betula | Familj: Betulaceae

Glasbjörken skiljer sig från vårtbjörken närmast på att stammen är vitare och blankare hela vägen nerifrån upp till toppen. Grenarna och kvistarna hänger inte lika mycket som hos vårtbjörken. Bladen är rundade och enkelsågade. Glasbjörken trivs på fuktiga platser; på myrar, kärr, invid sjöar och hav. Den blir ca 2-20 m hög. Frukten är en vingkantad nöt. Alla tre björkarter hos oss kan korsa sig med varandra. Se också vårtbjörk.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Picea abies | Släkte: Picea | Familj: Pinaceae

Granen har korta barr, som egentligen är små blad. Den blir ett långt, smalt träd med åren, närmare 30 meter hög. De lägsta grenarna hänger oftast. Granen klarar bra av stora snömängder pga de hängande grenarna. De bryts inte av så lätt. Granen trivs i mörka skogspartier där marken är fuktig och näringsrik. Den är bra på att assimilera i skugga. Hanblommorna är gula och honblommorna röda (små pyttesmå kottar). Granen hör till de nakenfröiga växterna, fröet finns öppet på det så kallade kottefjället. Den lever i symbios med svampar som tar upp närsalter från marken.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Corylus avellana | Släkte: Corylus | Familj: Corylaceae

Hasseln bildar höga buskar med många stammar tätt intill varandra. Platser där det finns mycket hasselbuskar kallas för hassellundar. Hassellundarna finns i anslutning till betesmarker eller platser där det en gång i tiden fanns betesmarker. Hasseln förökar sig både med rotskott och nötter. Nötterna sprids av nötskrika, nötkråka och möss. Hasseln blommar tidigt på våren, då det ännu finns snö kvar på marken. Hanblommorna, hängena, syns bra mot blå himmel. Honblommorna är gömda i knoppen, det är bara det röda märket som syns i ändan av blomknoppen.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Prunus padus | Släkte: Prunus | Familj: Rosaceae

Häggen hör till rosväxterna och blir ett medelhögt träd eller en buske. Den har ovala blad och blommorna är samlade i en klase. Häggen blommar på senvåren. Den trivs i lundar och skogskärr; platser där marken är fuktig. Häggens frukter är svarta. Ibland kan häggen angripas av häggspinnarmalen, som äter upp alla blad trots att häggen innehåller giftiga ämnen (glycosider). Häggen klarar ändå angreppet och utvecklar nya blad. Körsbär är släkt med häggen.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Aesculus hippocastanum | Släkte: Aesculus | Familj: Hippocastanaceae

Hästkastanjen blir ett storvuxet träd, med stora blad. Bladen är fem eller sjufingrade och lätta att känna igen. Hästkastanj blommar på våren med uppstående blomklasar. Bladknopparna är klibbiga. Hästkastanjens frukter är giftiga och inneslutna i en taggig kapsel. Trädet är hos oss ett prydnadsträd och finns i parker, trädgårdar och lundskogar. Hästkastanjen kommer från Balkan.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Alnus glutinosa | Släkte: Alnus | Familj: Betulaceae

Klibbalen hör till björkväxterna. Den kan nå höjder på 25 meter. Längs havsstränder, i lundar, vid bäckar och åar finns det oftast klibbalar. Trädet tycker om fuktig mark. Barken är grovrefflad och bladen kan skiljas från gråalens blad genom att de har en urnupen bladpsets. På hösten fäller klibbalen sina blad nästan lika gröna som de var under sommaren. Det beror på att alen samarbetar med kvävefixerande bakterier, som finns på rötterna. Bakterierna tar upp kväve från luften. Klibbalen behöver inte alltså spara på näringen som finns i bladen, utan kan fälla dem gröna. Han- och honhängena bildas redan på hösten. Hanhängena är långa, honhängena korta. Alen har så kallade alkottar, där frukterna - små nötter - finns.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Larix sp | Släkte: Larix | Familj: Pinaceae

Det finns flera arter av lärk. Europeisk lärk, sibirisk lärk och hybridlärk. Gemensamt för dem alla att de blir höga träd, grenarna är långa och de fäller alla sina barr, som är blad, på hösten. De hör till tallväxterna. Kottarna är mjukare och mindre än hos tallen. Lärken återfinns i trädgårdar, parker och trädodlingar.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Acer platanoides | Släkte: Acer | Familj: Aceraceae

Lönnen blir 5-20 meter hög. Om den har tillräckligt utrymme att växa blir kronan rund. Inne i lunden blir den smalare för där trängs träden. Lönnens blad är kännspaka och kan inte förväxlas med bladen hos något annat av våra träd. Lönnens blommor är gröngula och öppnar sig på våren. De har mycket nektar, som humlorna gärna dricker av. Lönnens frukt är en klyvfrukt, som är försedd med en vinge. Lönnen är kräsen och det får inte vara för vått där den växer. Två svampar angriper lönnens blad; lönnmjöldagg och lönntjärfläck.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Sorbus aucuparia | Släkte: Sorbus | Familj: Rosaceae

Rönnen hör till rosornas familj och det är lätt att förstå då man ser på de små blommorna. Rönnen blir inte så stor, normalt är den 2-10 meter hög. Bladen liknar litet askens blad, då småbladen är parvis motsatta. Rönnen har slät gråaktig bark. Frukterna mognar på hösten och blir då orageröda. Frukterna är inte bär utan så kallade äppelfrukter. Sidensvansar och trastar äter gärna av rönnens frukter på hösten. Rönnen är mycket vanlig i vårt land och den växer nästan överallt.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Tilia cordata | Släkte: Tilia | Familj: Tiliaceae

Skogslinden är ett ädelt lövträd, som blir ungefär lika stort som almen - närmare 20 meter hög. Bladen är mycket kännspaka, de är hjärtformade. Linden pollineras av insekter, många andra träd har vindpollinering. Man kan höra bin som surrar i lindens krona på våren. Lindens frukt är en nöt.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Pinus sylvestris | Släkte: Pinus | Familj: Pinaceae

Tallen hör till tallväxternas familj. Barren är långa, fästa två tillsammans på skottet. Tallen blommar på försommaren, oftast så kraftigt att det ser ut som gul rök. Hanblommorna är gula och honblommorna, kottarna, små och röda. Först ett och ett halvt år efter befrukntningen är fröna färdiga och kotten öppnar sig. Fröet har en liten vinge som hjälper den att flyga lägre bort från moderplantan. Tallen fäller en del av barren ungefär vart fjärde år.  Tallen är mycket vanlig i vårt land och den trivs på torra marker såsom sandmarker och hedar. Den förekommer rikligt i den torra moskogen.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet

Betula pendula | Släkte: Betula | Familj: Betulaceae

De gamla glas- och vårtbjörkarna är inte så lätta att skilja från varandra på avstånd. Vårtbjörken får i allmänhet en mörkare stam ända upp till toppen. Därtill hänger kivstarna mer. Den kallas också för hängbjörk. Unga träd och bladen är lättare att skilja åt. Vårtbjörkens blad är rutformade med lång spets. De har dubbelsågad bladkant och vårtor på bladskaften. Blommorna är hängen och frukten en vinkantad nöt. Vårtbjörken trivs på torra marker såsom gårdar, parker, och i backar, men inte inte på våt mark såsom glasbjörken. Vårtbjörken kan bli närmare 20 meter hög. Se också glasbjörk.

Karta från Växtatlas, Helsingfors universitet